Fallet i Smedjebacken visar att gamla handlingar är inte att förringa på något sätt.
Uppdaterad 2010-06-07

Jag läser på Dalarnas Tidningars hemsida om en artikel från Smedjebacken i Dalarna med rubriken, Rena medeltiden i Smedjebacken.
Här behandlas en gammal åborätt. Man skriver, stadgad åborätt är den äldsta formen av ständig besittningsrätt till äldre hemman och fastigheter med rötter i 1500-talet.


Mina tankegångar kommer in på de höjda priser av jaktarrenden som Sveaskog aviserar. Jägarna protesterar och är allmänt upprörda men jag varken ser eller hör någon undra om bolaget verkligen är ägare av de marker som arrenderas ut.

Jag har för mig att det är jägaren som ska kolla upp om det verkligen är den rättmätige markägaren man skriver avtal med, om så inte är fallet kan det bli besvärligt för den enskilde jägaren.
Man måste alltså kräva att Sveaskog visar sina äganderättshandlingar och lagfarter för att vara på den säkra sidan. Samma sak gäller även de jägare som arrenderar av staten ovan odlingsgränsen på den såkallade kronoöverloppsmarken.
Då man läser utredningar och handlingar från gamla tider blir jag misstänksam, kanske jägarna arrenderar sina egna ägandes marker.

Jag skall återge några tänkvärda skrivningar.
Att staten under avvittringsepoken överfört besittningen av skatteland till registerfastigheter under statlig förvaltning - kronoparker och kronoöverloppsmarker - fritar ej staten från en nutida klandertalan.
Jorddelningsförrättningar är inte att anse som laga fång i den jordrättsliga egendomsordningen, och avvittringsförfarandet utgjorde en form av Jorddelningsförrättning. Att 1800-talets beslutsfattare manipulerat förfarandet vid avvittringen så, att jordeboksförda skatteland ej respekterades, tillförsäkrar således ej staten någon äganderätt.

För att gå fri från klandertalan krävs enligt gällande rätt, att man endera kan stödja sitt egendomsinnehav med lagafång av vedertaget slag, eller att klanderfrihet uppnåtts genom lagfartslegitimation i förening med 20-årig hävd enligt JB-s regler.
Detta skriver advokaten Ulf Brunfelter i sin genomgång av fjällbefolkningens landfrågor i Lappland och Jämtlandslän.

Samma saker kommer också fram i Justitiekanslerns svar på Girjas samebys stämning av staten till ensamrätt av jakt och fiske på kronoöverloppsmarker.
Justitiekanslern skriver att de marker det rör sig om är registerfastigheter som kan ändras.
Skogsallmänningarna är också registerfastigheter, det vill säga man saknar äganderättshandlingar. Man har provat avstycka och sälja tomter, men det går ej därför att man saknar inskrift om ägandet hos inskrivningsmyndigheten.

Fallet i Smedjebacken visar att gamla handlingar är inte att förringa på något sätt. I rättsstaten Sverige borde det vara angeläget att få rätsida på gamla felaktigheter samt att upphöra med det ständiga förstatligandet som har pågått sedan slutet av 1800-talet.

Jag stannar här.

Östen Stenlund