”Stulet land” beskriver 1500, 1600 och 1700 talen, men sen då?
2009 01 23

Jag läser en beskrivning av historikern Lennart Lundmarks bok Stulet land i Västerbottens Kuriren den 11 december 2008. Han beskriver 1500, 1600 och 1700 talen, men sen då.

Mina funderingar blir, hur ska man på ett enkelt och klart sätt förklara nuläget för beslutsfattare och myndigheter på ett rättvisande sätt beroende på hela historien fram till i dag.

Norrlands inland och fjälltrakter är för oss värdefullt och viktigt så jag gör ett försök.

Lundmark beskriver koloniseringen av lappmarken som började ta fart under 1700- talet. Lappkodicillen, säger han är fortfarande gällande och ger samer äganderätt till Lappsksttelanden.

Fortsätter man in på 1800-talet börjar insyning av hemman, vilket påbjuds av staten Sverige. Stora områden insynas med uppodling och byggnationer som krav för att sen leda till skattläggning och full äganderätt på hela insyningshemmanet.

De som insynar är en blandning av samer som insynar sina Lappskatteland, andra var invandrande bönder från kust och inland. Från hemman som inte kunde försörja den växande befolkningen. Självförsörjningen har sin begränsning.

Här sker en blandning av folk, man gifter sig samman, man lyckas olika med insyningskraven, överlåtelser och försäljningar sker. Det kan gälla hela insyningar eller delar av dem.

Samhället vill få folket här mer bofasta, en form av “försvenskning” sker. Alla kan inte leva på renskötsel så väl då som nu. Tiden går och folket blir mer och mer bofast.

Efter en tid här i fjälltrakterna köper staten in insyningshemman, ibland med synnerligen bryska metoder, och bildar fjällägenheter. Detta sker efter påtryckningar från rennäringen. På den här tiden var alla på det klara med att ingen betesrätt förelåg på privat mark.

Staten Sverige insåg problemet med marken ock att det börjar kosta pengar för statskassan om man ska fortsätta köpa igen mark för rennäringen.
Staten beslutar sig för att göra en avvittring, som betyder att avskilja, marken här i norr. Detta statliga ingrepp ändrar insyningshemmanen trots att det står i stadgarna att avrösad och skattlagd mark berörs ej.

Det bildas Kronoöverloppsmark, Allmänningar, Samfällda husbehovs skogar, Kronoparker och enskilda hemman. Flyttleder för renar skrivs in, färdselrätter för ortsbefolkningen skriva in, jakt och fiskrätter för ortsbefolkningen skrivs in och staten tillskriver sig vattenrättigheterna i form av utmål och strandrätter så hårt att folket inser tillslut att man är utan fiskrätt i stora sjöar och älvar. Orsak; Vattenkraften var på gång.

Överklagan skedde i Västerbottens län och 1927-års lag bildades, det medförde att jordabalken “troligen” gäller även här i norr, men denna lag gäller inte i norrbottens län, de klagade inte.

Staten tillgodosåg rennäringens krav genom bildandet av Kronoöverloppsmark på den privata markägarens bekostnad, vilka i stor utsträckning var samer.

Inga köp eller annan ägarförändring skedde av marken, staten säger att Kronoöverloppsmarken ligger under statens disposition och därmed ges rätt till renbete. Äganderätten anser vi har ägarna av insyningshemmanet än idag.

Skogsallmänningarna bildades för att motverka “Baggböleriet”. Bolag köpte in skogshemman vid kust och inland. Det blev bolagsskogar av den företeelsen.

Tiden går och Länsstyrelsen agerar mer och mer som markägare. Man börjar sälja jakt- och fiskekort på mark och vatten de ej äger, man kräver ortsbor på betalning för jakt där de jagat sen urminnes tider. Den upprepade lögnen från myndigheten blir mer och mer sanning, “nog måste väl myndigheterna veta”.

Många känner sig överkörda och kränkta av Länsstyrelsen.

Den renskötsel som bedrevs här i södra Lappland var mer intensiv, man vallade renen mer och hade inte så stora hjordar, nu är det annat.

Norra delen hade en annan renskötsel. Då riksgränserna stängdes österut blev vinterbetet avskuret, följaktligen flyttade många renägare över till Sverige med stora hjordar. Läget blev ohållbart och en flyttning längre söderut inleddes.

Man invaderade den intensiva renskötselns områden med myndigheternas hjälp, de ursprungliga renägarna fick helt eller delvis kliva åt sidan.

Lundmark jämför med indianerna i USA, men jag undrar vad man skulle säga om Sioux folket i norr vandrade söderut till Navaho indianernas områden med myndigheternas hjälp och börjar säga “vi gör som vi vill”. Protesterar då Navaho indianerna ska de då betraktas som rasister? Jag bara undrar, vi i södra Lappland blir i alla fall betraktade så av myndigheter och övriga Sverige.

Svenska staten och dess förlängda arm nonchalerar den enskilde markägaren så flagrant att man på 80-talet införde dubbelregistrering för älgjakt. Det innebär att länsstyrelsen påstår, allmark är renbetesmark och därmed har renägaren rätt att jaga och fiska här. Man utfärdar licenser för berörd sameby och säger till enskilda markägare att komma in med ansökan på sina marker, “vi ska behandla dem välvilligt och gratis” påstår myndigheten. Folket går på detta och får sina licenser. Dubbelregistrering har skett och myndigheten säger ni har ju gått med på det. Så går det om man litar på Länsstyrelsen.

Landshövding Georg Andersson tillsatte en enmansutredare på detta, det blev förre Polismästare Filip Gerhardsson. Han kom fram till mycket grava anmärkningar mot Länsstyrelsen, men inget hände. Det finns mycket att andra mot myndigheter men jag nöjer mej med att säga, vi har en stat i staten.

Gränsdragningskommitionen tillsattes av centralmakten att utreda markfrågor, men fick så snäva direktiv att resultatet blev, renägarna skall ha 25 % av den privata marken nedanför odlingsgränsen och 50 % av det privata ovan. Någon kompensation var det inte fråga om. Protester betraktas som rasism trots att de flesta markägare kan bevisa sin ursprungliga hävd. Lappkodicillen.

Det kan ej vara värdigt en rättsstat som Sverige att enskilda måste hävda sina rättigheter via domstolar och riskera stora kostnader då staten samtidigt har så stor förståelse för äganderätten vid fildelning.

Jag stannar här och min förhoppning är att kunna förmedla en liten insikt hur vi upplever tillvaron i norra Sverige.

Östen Stenlund
Lövberg
Klimpfjäll