Storumandeklarationen

 

Antagen i samförstånd av 51 markägare från Västerbotten och Norrbotten vid markägarträff i Storuman den 28 Januari 2006

Erik Sandström

Mötesordförande vid besluten

Henry Ludvigsson

Mötessekreterare

Innehållsförteckning Storumandeklarationen

 

Dagordning

Protokoll

Storumandeklarationen

 

Analys och kommentarer,

 

av Lars Ola Hull jur kand, specialist i europarätt.

Kommentar 2006-01-22 till Jakt- och fiskeutredningens slutbetänkande SOU 2005:116

Inledning.

Vad är äganderätt?

Vad är samiska rättigheter?

Vad är fri rörlighet och icke-diskriminering?

Jakten, fisket och europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Frågan om beviskravet för renskötselrätt på privatägd mark.

Frågan om begränsningar av straffrättslig normgivningsmakt och europakonventionens egendomsskydd.

Finns det ett samband mellan utvecklingen i rättspraxis och Ekströms utredningsförslag?

Sammanfattning och tänkbara åtgärder.

Kortfattad redogörelse för lagförslaget

Renbetesmålet i Nordmaling

Replik i Västerbottens Kuriren 2006-02-09

 

 

.

 

 

 

av Lennart Stenman Filosofie doktor

Kommentar och analys Jakt och fiske i samverkan SOU 2005:116

Äganderätten får inte prövas.

Avvittring.

Utmark.

1 sida

Urminnes hävd.

Sammanfattning

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Statistik Rennäring .

 

4 sidor

 

1 sida
2 sidor
3 sidor
3 sidor
2 sidor
8 sidor

 

Storumandeklarationen

Antagen i samförstånd mellan mötesdeltagarna vid markägarträff i Storumans folkhögskola den 28 januari 2006

Till samtliga ledamöter av Sveriges riksdag för övervägande och svar

och vidarebefordran för kännedom till regering, myndigheter och domstolar

Vi accepterar inte de övertramp av äganderätten som förekommit i avvittringsförfarandena i renbetesfjällen och lappmarkerna. Vi anser också samma övertramp förekommit i samband med andra avvittringsförfaranden och nu genom det ändrade beviskravet för urminnes hävd för renskötseln enligt Umeå tingsrätts dom av 2006-01-20 målen T 1733-98 och T 2081-05.

Vi är trötta på Era påståenden att rättssäkerheten är tryggad genom rätten till domstolsprövning. Den rätten har riksdagsledamöterna tvärtom underminerat i synnerhet genom införandet av rättskraftsinstitutet som först utvecklades genom att myndigheterna påverkade rättstillämpningen som sedan ledde till kodifiering (SFS 1975:670). Vidare begränsade riksdagen domstolarnas rätt att till enskildas förmån angripa författningskränkande lagstiftning (SFS 1979:933). Den begränsningen infördes som del av vår grundlag (RF 11:14) utan att riksdagens ledamöter skaffade sig något särskilt mandat för att slopa domstolskontrollen av att lagstiftning är författningsenlig. För västerländska demokratier är det annars naturligt att domstolarna utövar den kontrollen i folkets intresse, något som Ni måste respektera, eljest får Ert mandat förtydligas och klargöras i samband det allmänna valet.

Vi är trötta på att enskilda inte kommer i åtnjutande av det minimiskydd av mänskliga rättigheter i övrigt som följer av Europakonventionen om mänskliga rättigheter och dess protokoll. I konventionen finns en rättighetskatalog för enskilda som får sin motsvarighet i Europadomstolens praxis av skyldigheter för svensk lagstiftare och myndighetsutövare emot enskilda. Det gäller inte minst skyddet av äganderätten och andra egendomsskyddade rättigheter. Vi vill påstå att Ni och föregående riksdagsmän genom lagstiftning om hur ägandet och annan skyddad egendom ska förvaltas, tror Er vara behöriga att sätta Er på ”a peaceful enjoyment of private possessions” på sätt som är totalt oförenligt med Sveriges åtaganden enligt konventionen. Varför lever Ni inte upp till det lagstiftningsförbud som riksdagen själv har bestämt genom 2 kap 23 § regeringsformen och varför syns aldrig effekterna av Europadomstolens domar i lagstiftningen eller i svensk rättspraxis?

Vi är också trötta på att inte få tillgodogöra oss de rättigheter som vi har genom EU-fördragen och andra här direkt gällande EG-direktiv som innebär skyldigheter för svenska myndighetsutövare mot oss enskilda. Vi är medvetna om de på institutionell grund verksamma ekonomiska krafterna i EU men också om att dessa krafter enligt EG-rätten motverkas av ett individuellt skydd för oss mot institutionella avarter, inte minst när det gäller hänsynen till att värdet av enskild egendom inte får förstöras genom åsidosättande av principerna om likabehandling och fri rörlighet. Det finns alltså ingen plats i lagstiftning för de skyldigheter staten kan ålägga enskilda med stöd av de institutionella EG-reglerna om Ni inte samtidigt beaktar de rättigheter och därmed det skydd som individen genom samma regler har. I det s k samhällsintresset glömmer Ni eller förbiser det senare i lagstiftningsarbetet, vilket alltså är författningsfientligt. Vi anser också att det är på Ert ansvar, som de svenska domstolarna åsidosätter sin rätt (underinstanserna) eller sina skyldigheter (Högsta domstolen och Regeringsrätten) att inhämta förhandsbesked från EG-domstolen i de fall det är fråga om individens skydd mot nationella regler och myndighetsutövning.

Dessa allmänna uttalanden har vi funnit vara på plats efter genomgång och analys av jakt- och fiskeutredningens slutbetänkande , SOU 2005:116, som föregåtts av delbetänkandena SOU 2005:17 och SOU 2005:79 med tillhörande direktiv 2003:45.

Genomgången ger grund för de ovannämnda ståndpunkterna genom att direktivet på ett författningsvidrigt sätt begränsar utredningsuppdraget och att jurister i statsförvaltningen, med eller utan anknytning till utredningen, tillåts sprida myter om konstitutionella förutsättningar och rättsläge till grund för utredningen medan andra hindras att yttra sig.

Hänsyn till äganderätten finns inte omnämnd i direktiven och utredaren uppger själv att han inte får utreda den. Enligt utredaren saknar han alltså tillåtelse att överväga följderna av att jakten och fisket på konstitutionell grund är del i äganderätt till mark.

På det sättet utelämnas den för utredningen allra viktigaste analysen nämligen om inte jakten och fisket som en del av markägandet har en starkare konstitutionell ställning än jakten och fisket grundat på renskötsel och nyttjande av annans mark, vilket från vår sida är en självklarhet. Förändringar i jakten och fisket i renskötselns intresse får det alltså inte ske på de privata markägarnas bekostnad, vilket utredaren däremot menar.

I den samiska frågan beaktas uteslutande samebymedlemmarnas intressen. Utredningen utelämnar alltså vilken rätt till jakt och fiske som samer utanför renskötseln har. EU har gått med på att samerna i Sverige har exklusiv rätt till renskötsel som näring. Undantaget gäller alla samer och inte bara de samer som är medlem av sameby. Lagförslaget innebär således att staten fortfarande ska undanhålla rätt till jakt och fiske för samer som står utanför samebyarna.

Det står också klart mot bakgrund av vid mötet redovisade rättsfall att samebyarna får domstolsstöd för att utestänga samer från medlemskap i samebyarna och därmed kan hindra samer från att driva renskötsel på samma villkor som samebyarna.

Lagstiftningsförslaget innebär att markägarna förlorar sin egen disposition av jakten och fisket

till samverkansområden och föreningar. Samma förfarande har Europadomstolen redan underkänt enligt ett vid mötet redovisat rättsfall från 1999.

Även samebymedlemmen förlorar sin enskilda rätt att disponera jakt och fiske till samverkansområden och föreningar. Också samebymedlemmens nyttjanderätt till jakt och fiske är skyddad av det europarättsliga egendomsskyddet. Förslaget att överföra samebymedlemmens disposition av jakt och fisk är därför också ett egendomsbrott.

Vidare får vi påpeka att lagförslaget innebär att länsstyrelserna tar dispositionen över jakten och fisket, redan innan samverkansområdesföreningar är bildade. Det kan bara förstås som att Ekström anser att jakten och fisket inte är skyddade mot egendomsintrång från det allmänna.

Svensk rätt (2 kap 18 § regeringsformen) uppfyller inte det europarättsliga egendomsskyddet

(art 1 i första tilläggsprotokollet) genom den avvikande synen på ”fair compensation” , systemet med tvångsanslutning och diskriminering av markägarna i lappmarken och renbetesfjällen. Enligt förslaget ska både markägare och samebymedlemmar betala till föreningen för att jaga och fiska på samverkansområdet och anses på svensk vis, enligt det vid mötet redovisat rättsfallet från Haparanda tingsrätt, vara kompenserad genom möjligheten att jaga på samverkansområdet utanför ”sina marker”. Motsvarande resonemang underkände Europadomstolen i sin vid mötet redovisade dom från 1999. Europadomstolen underkände samtidigt också tvångsanslutning och menade att särlagstiftning för särskilda landsändar inte heller är gångbart. Genom den här domen står det alltså klart att gällande lagstiftning avseende fiskevårds-, viltvårdsområden och allmänningsskogar är författningskränkande mot markägare, i vart fall i förhållande till hur de svenska domstolarna för närvarande tillämpar dem enligt vad som redovisats på mötet.

Förslaget om samverkansområden innebär att det blir kostnadsfördyringar i administration och bevakning. Ortsbor som inte är markägare tillförs i praktiken ingenting och enskilda markägare får endast en bråkdel av ett eventuellt överskott. Ekonomisk syns renskötseln överkompenserad i förhållande till markägarna. I förhållande till övriga markägare i Sverige, som inte träffas av lagförslaget, är enskilda markägare i lappmarken och på renbetesfjällen diskriminerade. Det är brott mot EG-rättens regler om fri rörlighet och icke-diskriminering.

Resultatet blir sjunkande fastighetspriset, avfolkning och utarmning av en tredjedels Sverige.

En annan sida av förslaget är att det ökar konflikterna mellan alla inblandade det vill säga mellan markägare, samer och staten. Genom förslaget kommer man inte ifrån statens fortlöpande åtgärder att lägga under sig dispositionen över enskild egendom som påverkar både det ekonomiska och ideella värdet för den som nu äger marken eller nyttjar den.

Förslaget innebär ett författningskränkande egendomsintrång såväl mot markägarens egen rätt till förvaltning av jakten och fisket som mot renskötselns rätt förvaltning av sin nyttjanderätt. Det tar bort den lokala kontrollen över jakten och fisket till skada för berörda bygder.

Efter grupparbeten och redovisning konstaterade mötesdeltagarna enhälligt

att jakt- och fiskeutredningen inte kan ligga till grund för lagstiftning med anledning av de genom direktiv och utredning framförda angreppen på det författningsenliga egendomsskyddet,

samt att den rättshistoriska och den juridiska analysen är medvetet ofullständig i utredningen. Utan hänsyn till rättshistoriken och nu gällande egendomsskydd kan man inte separera jakt och fiske från äganderätt och renskötsel.

Mötet beslöt enhällig (deltagarlista bifogas, bilaga 1 )

att ställa sig bakom Lennart Stenmans föreläsning och Lars Ola Hulls juridiska analyser, vilka båda presenterades vid mötet (föreläsningen /bilaga 2/ och analysen /bilaga 3/ bifogas),

samt att anta och ge ut härvarande deklaration, kallad Storumandeklarationen, som utarbetats med utgångspunkt från av gruppernas vid mötet redovisade meningar.

För mötesdeltagarna i Storuman den 28 januari 2006

Hans Lindström

Justeringsman